Hur människor påverkas av de lågfrekventa elektromagnetiska fälten i vår omgivning är ännu oklart. Det finns i dagsläget inte tillräckligt vetenskapligt underlag för att ta fram ett gränsvärde för exponeringen av lågfrekventa magnetfält.

Istället tillämpas försiktighetsprincipen som definieras i 2 kap. 3 § miljöbalken. Det innebär att man som innehavare av en nätkoncession för linje ska förebygga, hindra och motverka att ledningen medför en risk för skada eller olägenhet för människors hälsa, om det är möjligt att göra det till rimliga kostnader.

Olägenhet för människors hälsa

Definitionen av olägenhet för människors hälsa beskrivs i 9 kap. 3 § miljöbalken som en störning som kan påverka hälsan och som inte är ringa eller helt tillfällig. I förarbetena (prop. 1997/98:45, del 2, s. 109) står det bland annat att en sådan störning ska vara "av någon betydelse", och kunna vara antingen fysiskt eller psykiskt skadlig. I den praxis som finns inkluderas störningar som i första hand påverkar välbefinnandet, som exempelvis buller och lukt. Man ska också ta hänsyn till den oro som störningarna ger upphov till. Bedömningen ska utgå ifrån vad människor i allmänhet tycker är en störning eller olägenhet.

Redovisning av magnetfält i miljökonsekvensbeskrivningen

För att kunna bedöma om nätkoncessionen för linje uppfyller kraven i 2 kap. 3 § miljöbalken behöver vi på Ei veta vilket magnetfältsvärde ledningen beräknas alstra. Vi kan även behöva uppgifter om vilka möjliga åtgärder som finns för att sänka magnetfältet samt vad dessa åtgärder kostar.

Beräkning och redovisning av magnetfält

För beräkning av magnetfält används oftast årsmedelströmlasten. Om en annan strömlast än årsmedelströmlasten använts behöver man motivera varför. Utöver uppgiften om vilken strömlast som beräkningen baseras på, kan Ei komma att kräva in information om maxströmlasten. Maxströmlasten är ett referensvärde som ger en bild av hur nära det värde man använt för beräkningen ligger ledningens maximala strömlast. På så vis kan vi på Ei bedöma om beräkningen är ett "värsta-fall-scenario" eller om den är en uppskattning av ett medelvärde.

Man kan redovisa magnetfälten i en tabell eller i ett diagram, eller använda både och. Det ska tydligt framgå vilka magnetfältsvärden som finns vid bebyggelse i ledningens närhet. Det handlar om platser där människor stadigvarande vistas, exempelvis bostäder, skolor och förskolor. Även för platser där människor har möjlighet att vistas under längre tid ska magnetfältsvärden framgå (till exempel fritidshus, campingplatser eller kolonilotter med inredda stugor). Avståndet ska mätas från bebyggelsen till ledningens närmaste faslina.

Om ledningen går eller är tänkt att gå parallellt med andra ledningar är det även viktigt att redogöra för kumulativa effekter. Då behöver man uppge det totalt alstrade magnetfältet samt bidraget till detta från ledningen som ansökan omfattar.

Om magnetfältsvärdet understiger 0,4 µT (mikrotesla) vid den närmaste byggnaden, och värdena inte varierar på olika ledningsavsnitt, räcker det att redogörelsen visar detta. Värdet 0,4 µT är det värde där man kunnat se en viss ökning av leukemirisken hos barn som exponeras för magnetiska fält. Det baseras på en omfattande genomgång av epidemiologiska forskningsrapporter som gjordes 2001.

Redovisning av kostnader för att sänka magnetfält

Man behöver bara redovisa åtgärder som kan vidtas för att sänka magnetfältet, och beräkningen av kostnaderna för dessa åtgärder, om magnetfältet överstiger 0,4 µT vid byggnader där människor stadigvarande vistas eller har möjlighet att stadigvarande vistas.

Med hjälp av dessa uppgifter kan Ei ta ställning till om kostnaden för att sänka det alstrade magnetfältet är rimlig. Detta innebär därmed inte att åtgärder alltid krävs så snart magnetfältet överstiger 0,4 µT. Värdet används som en riktlinje för när man ska göra en avvägning och när nyttan av att göra åtgärderna ska ställas mot kostnaden för att utföra dem.

Praxis

Praxis på området: Mark- och miljööverdomstolens dom den 26 augusti 2011 i mål nr M 4127-10 (Döshult), Mark- och miljööverdomstolens dom den 16 februari 2017 i mål nr M 2192-16 (Kolonilotter).