Ärendet är från 2014 och handlar om hur företaget Baltic Cable AB får använda så kallade flaskhalsintäkter* från överföringsförbindelsen mellan Sverige och Tyskland. Målet står mellan Energimarknadsinspektionen (Ei) och företaget. Det är Förvaltningsrätten i Linköping som begärt ett förhandsavgörande av EU-domstolen.

Bakgrund

Baltic Cable AB äger och driver en 600 MW likströmsledning som kopplar samman elnäten i Sverige och Tyskland. Nätföretaget har inga nätkunder och verksamheten finansieras helt av flaskhalsintäkter.

I elförordningen (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser om hur flaskhalsintäkter får användas. Huvudregeln är att de ska användas för att garantera att den tilldelade kapaciteten faktiskt är tillgänglig eller för att göra nätinvesteringar för att bibehålla eller öka överföringskapaciteten. Det bakomliggande syftet med regleringen är att falskhalsintäkterna ska komma kunderna till godo genom tillgänglig kapacitet eller att det byggs nya elnät för att öka överföringskapaciteten.

Från förvaltningsrätten till EU-domstolen

Ei anser att Baltic Cable har haft intäkter som inte har använts enligt elförordningens bestämmelser och beslutade därför i juni 2016 att Baltic Cable skulle reservera intäkter på ett separat internkonto tills de kan användas till ändamålen enligt förordningen.

Företaget överklagade Ei:s beslut till Förvaltningsrätten i Linköping. Eftersom det handlar om hur EU-rätten ska tolkas har förvaltningsrätten i sin tur begärt ett förhandsavgörande av EU-domstolen. I juni 2019 skedde den muntliga förhandlingen och nu har EU-domstolen lämnat sitt avgörande.

De egentliga knäckfrågorna i EU-domstolen var dels om Baltic Cable omfattas av de aktuella bestämmelserna i elförordningen, dels hur flaskhalsintäkter ska få användas av ett bolag som bara äger och driver en överföringsförbindelse mellan två länder.

Så här säger EU-domstolen

Enligt EU-domstolen riktar sig förordningen endast till transmissionsnätsföretag (TSO:er). Rätten slår samtidigt fast att Baltic Cable är ett transmissionsnätsföretag och därmed ska följa förordningen.

Enligt förordningen ska flaskhalsintäkter användas till investeringar för att öka överföringskapaciteten genom exempelvis nätutbyggnad. Flaskhalsintäkterna får inte användas till drift, underhåll och avkastning.

Samtidigt säger EU-domstolen att om en TSO endast driver en gränsöverskridande sammanlänkning ska myndigheten godkänna att denna TSO använder en del av sina flaskhalsintäkter till avkastning och till drift och underhåll när de fastställer företagets tariffer. Syftet är att förhindra att denna TSO diskrimineras i förhållande till andra TSO:er och för att säkerställa möjligheten för företaget att driva sin verksamhet på affärsmässiga villkor och göra en rimlig vinst.

Vad händer nu?

EU-domstolen lämnar sitt förhandsavgörande till Förvaltningsrätten i Linköping som grund för avgörandet i frågan.

Eftersom målet är gammalt, från 2014, så har det hunnit hända en del inom lagstiftningen på detta området. Bland annat har elförordningen ändrats i och med EU-lagstiftningen Ren energi. Ei behöver därför analysera domen och se hur frågan ska hanteras, både enligt den tidigare elförordningen och enligt den nya elförordningen som gäller från och med den 1 januari 2020.

*Flaskhalsintäkter uppstår om elpriset i ett land där elen produceras är lägre än i det land dit elen överförs. Mellanskillnaden kallas flaskhalsintäkt. Flaskhalsintäkterna ges till det företag som överför elen mellan de två länderna.

EU-domstolen har sagt sitt om flaskhalsintäkter

Den 11 mars 2020 meddelade EU-domstolen sitt förhandsavgörande gällande hur intäkter från en överföringsledning mellan Sverige och Tyskland får användas.

Ärendet är från 2014 och handlar om hur företaget Baltic Cable AB får använda så kallade flaskhalsintäkter* från överföringsförbindelsen mellan Sverige och Tyskland. Målet står mellan Energimarknadsinspektionen (Ei) och företaget. Det är Förvaltningsrätten i Linköping som begärt ett förhandsavgörande av EU-domstolen.

Bakgrund

Baltic Cable AB äger och driver en 600 MW likströmsledning som kopplar samman elnäten i Sverige och Tyskland. Nätföretaget har inga nätkunder och verksamheten finansieras helt av flaskhalsintäkter.

I elförordningen (EG) nr 714/2009 finns bestämmelser om hur flaskhalsintäkter får användas. Huvudregeln är att de ska användas för att garantera att den tilldelade kapaciteten faktiskt är tillgänglig eller för att göra nätinvesteringar för att bibehålla eller öka överföringskapaciteten. Det bakomliggande syftet med regleringen är att falskhalsintäkterna ska komma kunderna till godo genom tillgänglig kapacitet eller att det byggs nya elnät för att öka överföringskapaciteten.

Från förvaltningsrätten till EU-domstolen

Ei anser att Baltic Cable har haft intäkter som inte har använts enligt elförordningens bestämmelser och beslutade därför i juni 2016 att Baltic Cable skulle reservera intäkter på ett separat internkonto tills de kan användas till ändamålen enligt förordningen.

Företaget överklagade Ei:s beslut till Förvaltningsrätten i Linköping. Eftersom det handlar om hur EU-rätten ska tolkas har förvaltningsrätten i sin tur begärt ett förhandsavgörande av EU-domstolen. I juni 2019 skedde den muntliga förhandlingen och nu har EU-domstolen lämnat sitt avgörande.

De egentliga knäckfrågorna i EU-domstolen var dels om Baltic Cable omfattas av de aktuella bestämmelserna i elförordningen, dels hur flaskhalsintäkter ska få användas av ett bolag som bara äger och driver en överföringsförbindelse mellan två länder.

Så här säger EU-domstolen

Enligt EU-domstolen riktar sig förordningen endast till transmissionsnätsföretag (TSO:er). Rätten slår samtidigt fast att Baltic Cable är ett transmissionsnätsföretag och därmed ska följa förordningen.

Enligt förordningen ska flaskhalsintäkter användas till investeringar för att öka överföringskapaciteten genom exempelvis nätutbyggnad. Flaskhalsintäkterna får inte användas till drift, underhåll och avkastning.

Samtidigt säger EU-domstolen att om en TSO endast driver en gränsöverskridande sammanlänkning ska myndigheten godkänna att denna TSO använder en del av sina flaskhalsintäkter till avkastning och till drift och underhåll när de fastställer företagets tariffer. Syftet är att förhindra att denna TSO diskrimineras i förhållande till andra TSO:er och för att säkerställa möjligheten för företaget att driva sin verksamhet på affärsmässiga villkor och göra en rimlig vinst.

Vad händer nu?

EU-domstolen lämnar sitt förhandsavgörande till Förvaltningsrätten i Linköping som grund för avgörandet i frågan.

Eftersom målet är gammalt, från 2014, så har det hunnit hända en del inom lagstiftningen på detta området. Bland annat har elförordningen ändrats i och med EU-lagstiftningen Ren energi. Ei behöver därför analysera domen och se hur frågan ska hanteras, både enligt den tidigare elförordningen och enligt den nya elförordningen som gäller från och med den 1 januari 2020.

*Flaskhalsintäkter uppstår om elpriset i ett land där elen produceras är lägre än i det land dit elen överförs. Mellanskillnaden kallas flaskhalsintäkt. Flaskhalsintäkterna ges till det företag som överför elen mellan de två länderna.

Copyright 2020 Ei.se. All rights reserved. This material may not be published, broadcast, rewritten or redistributed.